Helt plötsligt kan livet sugas ur än...
De ända som håller mej lysande är du Hanna!


Nog vet jag att jag är rätt tyst och rätt blyg som person...
Men nu känns det som att jag kryper ännu längre in i mej själv, jag är inte mej själv just nu.

Det är som att gå runt i ett skal av rädsla och vilsenhet.

Men det kan ju inte bli sämre nu, det kan de verkligen inte
Det får det inte!


Jag hoppas på att slippa allt då vi äntligen lämnar denna stad, denna del av landet.
Det ska bli skönt att få starta och bygga på något nytt med någon jag verkligen Tycker Om!

Jomen jovisst

---
A♥H